Förlossningsberättelse (det lilla jag minns)

Den 5/11 Onsdag kväll skulle Nicklas som vanligt iväg och träna och jag brukade alltid stanna hemma och titta på Efterlyst och bara ta de lugnt men just den kvällen ville jag verkligen inte vara själv av någon anledning. Nicklas skjutsade hem mig till hans föräldrar och jag spenderade kvällen med hans mamma, jag hade svin ont i ryggen eller svanken men tänkte inte mycket mer på det, det hade jag haft förut. Tänkte att de hade säkert o göra med att jag hade hängt tvätt eller skurat golv.

05:40 den 6/11 hade jag sovit uselt, jag vaknade för jag tror den 1000:e gången och skulle vrida mig från ena sidan till den andra. Då känner jag hur någonting börjar sippra, kissar jag på mig?! De slutar inte rinna utan det känns som de nästan forsar, och hela jag ligger i en enda stor pöl. Mitt vatten hade gått. Jag börjar skaka på Nicklas han skulle upp om tjugo minuter för o jobba, och han blir sur och frågar vad jag vill. Jag berättar att mitt vatten har gått, och han blir klarvaken. Jaha vad fan gör jag nudå tänkte jag!? Nicklas åker snabbt in till jobbet för att berätta att han inte kan jobba idag och för att köpa blåbärssoppa och bindor till mig för de slutar inte sippra vatten, jag sitter på en handduk i vardagsrummet. Under den halvtimman Nicklas är borta försöker jag med att ställa mig i duschen, jag slår på varmaste vattnet och står där och spolar under magen för jag känner att jag börjar få riktigt ont i mellan åt. Men lyckas andas mig igenom varje värk..

Runt ca 07:00 så är Nicklas tillbaka och jag sätter mig på vardagsrums golvet och försöker få i mig en banan och lite blåbärssoppa, det funkar inte utan jag lägger mig i sängen på en handduk och försöker koncentrera mig på The Voice på tv. Ingenting fungerar, det börjar göra riktigt ont och jag ringer till förlossningen, dem ber mig komma in vid 9. Jag ringer tillbaka kvart över sju och säger att det går inte jag har för ont, dem ber mig vänta en halvtimma o klocka värkarna. Jag håller mig till kvart i åtta och värkarna kommer med 3 minuters mellan rum, jag ringer igen och dem säger att vi är välkommna in.


Runt 08:30 tiden så är vi inne på förlossningsrummet och dem kopplar på CTG, för att ha koll på barnets hjärtljud samt titta hur regelbundna värkar jag har. Och visst hade jag haft rätt, dem kom tätt och med 3 minuters mellanrum, dem kollar även hur mycket öppnat mig och det visar sig redan vara fyra centimeter.

Jag försöker andas mig igenom varje värk men vid 09:50 känner jag hur det börjar kännas ORDENTLIGT och dem frågar om dem får sätta akupunktur i svanken på mig, det var nämligen där det kändes mest. Jag som vanligtvis svimmar av nålar och dylikt bryr mig inte ett smack, jag känner knappt när han sätter dit nålarna jag vill bara att denna hemska smärta ska försvinna. Jag får ligga på en sacco säck på sängen med fötterna på golvet och Nicklas masserar mig rygg, jag ber honom massera hårdare och hårdare. Min mamma kommer och jag börjar gråta, ramlar ihop på golvet och sätter mig i ett hörn. Dem försöker få upp mig och säger att där kan jag inte sitta, men sitta stå ligga göra vad fan som helst jag ville bara krypa ur mitt eget skinn.


10:09 känner jag att den här akupunkturen inte gör ett skit och dem försöker med lustgas, vilket bara gjorde det hela ännu värre. Jag känner mig äckligt full, jag låter som ett cp när jag pratar, allting bara snurrar, jag fattar knappt vad folk säger och allt detta samtidigt som jag har så ont så jag inte vet vad jag tar vägen. Barnmorskorna försöker lugna mig och säger att dem förstår att jag har ont, för jag öppnar mig väldigt fort och dem försöker förklara att det händer massor och jag ska tänka att varje värk är ett steg närmre barnet.


10:20 börjar jag fråga om EDA, och dem säger att dem ska kalla på läkare. Jag tycker hon tar hundra år på sig, här ligger jag och har så för jävla ont och ingenting händer. kl 11:00 så kommer äntligen den där läkaren och hon börjar tvätta min rygg och ber mig skjuta rygg som en katt, jag kommer inte ihåg hur jag lyckades men jag försökte så gott jag kunde. Hon börjar tvätta min rygg och då känner jag en till värk, hon visar mig vad hon ska sätta i ryggen och jag säger att jag bryr mig fakiskt inte hur det ser ut ge mig bara den där jävla epiduralen (bitterfittan själv haha) jag tycker dem gör allting så sakta. Värkarna blir intensivare och jag får panik och börjar fäkta med armar och ben och frågar hur lång tid de kommer ta innan jag känner av bedövningen, dem säger att 5-6 värkar till sen kommer det kännas bättre. Det gör mig inte speciellt mycket gladare, jag vill att den ska hjälpa med en gång!


11:15 kollar dem hur pass mycket jag öppnat mig igen, denna gång är jag öppen 7 cm. Jag har alltså öppnat mig 3 cm till på mindre än en timma. Inte konstigt att jag hade ont.


11:20 börjar jag känna av epiduralen och jag känner bara att jag vill sova. Nu var jag helt slut pumpad. Under hela tiden har min mamma, Nicklas och barnmorskorna försökt få i mig vätska. Dem kom in med hundra sorters saft soppa och nypon soppa, egentligen ville jag inte ha någonting annat än vatten. Men jag försökte så gott de gick att få i mig skiten.

Sen ligger jag bara och försöker vila och njuter av EDAns effekt!


12:47 var det dags att kolla hur pass öppen jag var igen, denna gång var jag öppen hela 10 cm.


13:30 börjar jag känna ett JÄVLA tryck bak rumpan, barnmorskorna förklarar att barnet ska passera mina tarmar och min svanskota och då kan det kännas en del där bak. Jag får morfin för att försöka klara av smärtan.


15:05 tappar dem mig på urin, jag hade inte längre orken att resa mig från sängen.


15:55 börjar krystvärkarna, det var det värsta jag varit med om. Jag var helt slut pumpad och detta jävla tryck där bak blev inte bättre, jag gråter och gråter och säger att jag orkar inte krysta för det gör för ont där bak.


16:25 kallas en läkare in för förlossningen går alldeles för långsamt. Jag är bortdomnad i magen och i båda mina ben pga av all bedövning, och trycket där bak blev bara värre och värre. En utav barnmorskorna hjälper mig krysta genom att lägga båda sina armbågar i magen och trycka utav bara helvete. Hela tiden har jag en handduk över ansiktet, jag känner att jag inte vill krysta med massa folk i ansiktet. Haha, det kan jag faktiskt skratta åt nu efteråt. Nicklas och mamma säger hela tiden att jag är jätte duktig och att det händer massor där nere, jag trodde aldrig jag skulle få ut honom.


16:46 kommer William äntligen ut och jag blir förvånad över att han inte skriker, sen lägger dem upp honom på mitt bröst och han börjar skrika. Både Nicklas och jag gråter floder och jag kramar båda mina killar. Mycket mer kommer jag inte ihåg, Nicklas pussar mig och jag är så chockad över det lilla miraklet som ligger på mitt bröst.


Han vägde 4200 och var 51 cm lång. Inte konstigt att jag hade svårt o få ut honom!


Jag känner knappt av när det var dags för moderkakan att komma ut, det kändes värren är dem börjar trycka mig på livmodern för att den skulle dra ihop sig. Jag sprack på tre ställen och dem fick sy mig, förmodligen fick jag en spricka i svanskotan eller så bröt jag den och det var därför som jag kände av ett sånt tryck där bak. Det finns tydligen ingenting man kan göra åt det, det syns inte ens med röntgen så det är bara pina sig. Nu har jag även fått urinvägsinfektion och behöver äta antibiotika, jag har så ont där nere jag kan knappt sitta.


Trots all smärta, så var det värt varje sekund. För nu har jag det finaste som finns. Våran lilla William.


Kommentarer
Postat av: Omega

Åh gud fick en liten tår i ögat så fiiinnnt =)... Ha det bäst o ta hand om er. Kram

2008-11-14 @ 19:01:50
Postat av: Matilda

Gud vad otroligt vacker ! Jag fick tårar iögonen när jag läste berättelsen. Massa pussar och kramar till dig niklas och william !<3

2008-11-14 @ 19:57:26
Postat av: Sarah

Så fint :)

2008-11-14 @ 20:20:11
URL: http://svanelands.blogg.se/
Postat av: nathalie

jag grät nästan en skvätt.. så himla fint!! även om det var en del saker som var hemskt.. det med svanskotan menar jag. ååh..ta hand om er nu! speciellt du :)

2008-11-15 @ 02:14:39
URL: http://nattow.blogg.se/
Postat av: Emilia

Jag var alltså inte den enda som fick tårar i ögonen av att läsa din förlossningsberättelsen. :] Tänk vad ens kropp kan göra..



Lycka till med allt!

2008-11-15 @ 09:50:12
Postat av: Jessica

Aj, jag kunde känna smärtan bara av att läsa texten, kunde inte läsa klart haha, ne de blir inte något barn på ett långt tag :)

2008-11-15 @ 19:35:43
Postat av: Louise Caroline

Vad intressant att läsa! Tänk att man av så helvetes mycket smärta kan få något så fint! Helt otroligt! :)

2008-11-15 @ 22:41:40
URL: http://l2008.blogg.se/
Postat av: Julia N

När du skrev att ni grät i floder så blev jag aldeles tårögd. :)

2008-11-16 @ 14:06:13
URL: http://amazingjulls.blogg.se/
Postat av: Anonym

lite bilder på den lille:D:D

grattis igen

2008-11-16 @ 16:38:28
Postat av: jennifer

MEN GRATTIS!!!

Har haft fullt upp med jobb så jag kom på häromdagen, HUR FAN GICK DET?! :D Så kom jag in och läste.. 6e November... :) En tjejkompis till mig fick sitt barn den 6e november för två år sen så det var ju lite komiskt.. grattis iaf caroline! :)

puss o kram Jennifer..<:)

2008-11-19 @ 12:45:50
URL: http://tjusigamockasiner.blogg.se/
Postat av: Angelina

tjena rolig blogg =) ja födde själv en son nu för 1 månad sen. om du vill läsa min blogg så skicka ett mail så får du lösen =) min lukas vägde 4200 och 53 lång. fast ja sprack inget vid förlossningen men den tog 3 dagar ;) Ha de bäst!



hallonmunk@hotmail.com

2009-01-15 @ 14:21:17
URL: http://anelina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0