Caroline Alexandra

"Du KAN inte.." "Du skulle aldrig kunna göra.." "Du vill inte.." "Du uppskattar inte.." "Du är dum i huvudet.." "Du vågar inte.." Du, du, du, du.. "Hon gjorde si hon gjorde så" "Jag såg henne göra si och så, det måste betyda att resulterade i" "Ja, jag skulle aldrig göra som hon gjorde.." Hon, han, det den.. Det är så härligt när alla andra talar om för en exakt hur man fungerar, vad man skulle och inte skulle göra. Jag står fortfarande fast vid tron att DU ÄR DIG SJÄLV NÄRMAST. Och det tänker jag göra så länge jag lever. Jag är inte uppväxt i den andan där man sitter och antyder och kritiserar folk som inte är närvarande eller som söker fel hos människor, och sätter sig själv högst. Det finns inte för mig, och jag spyr på tanken. Jag klarar aldrig av o sitta vid ett bord idioter och bara höra hur de pratar om någon i "gänget" nästa sekund valsar personen i fråga in i rummet och vips så byts de samtals ämnen och falska leenden skiner genom rummet. Vad hän detta?! Kan någon förklara varför man beter sig på det viset, jag är expert på att läsa av folk vad de egentligen tänker och oftast om deras avsikter är goda eller onda. Jag hatar till ex när man lämnar ett rum och man bara känner hur de väntar på att släppa mig ur sikte och börja diskutera varför jag sa si, eller varför jag sa så? Varför jag tog bla bla i försvar, eller varför jag går runt med kjol så här års? Varför inte bara fråga mig!? Eller ännu bättre, skippa skiten! Vad spelar det för roll? Egentligen? Han eller hon lät irriterad, istället för att ifrågasätta diskuterar vi i grupp bakom ryggen. Det kallar inte jag vänskap, det kallar jag backstabbing. Bitch.