I himmlen
Som jag tidigare nämt, att jag tänkte sätta mig ner och skriva lite mer intimt om mig själv. Om olika händelser jag varit med om, som förändrat mitt liv till det maximala. Vi kan väl börja med Andreas,
nu vill jag att ni som läser detta ska veta att jag skriver inte detta för att älta jag skriver inte detta för att jag inte älskar min nuvarande pojkvän Nicklas och jag skriver det inte för att jag fortfarande vandrar runt i samma gamla spår utan Andreas är en mycket speciellt person för mig och han kommer alltid ligga mig nära till hjärtat utan honom i mitt liv hade jag aldrig varit den jag är idag. Jag har så mycket minnen från våran tid tillsammans, mycket som jag inte tänker dela med mig utav.
Andreas var min pojkvän för lite mer än två och ett halvt år sen. Jag kom och tänka på honom här om dagen när jag var ute och åkte bil med Nicklas, vi var på väg hem från en kompis landställe. Vi körde genom Farsta. Förbi huset Andreas bodde i, förbi Statoil där vi jämt gick ner på kvällarna för att handla godis. Det är mycket små saker som påminner, och det kanske inte är så konstigt egentligen.. Jag kommer fortfarnade ihåg telefonsamtalet jag fick av min mor, jag var i Usa och hälsade på gamla kompisar från den tiden jag bodde där. Jag och min vän Lindsey satt på golvet i hennes rum, det var morgonen efter nyårsafton 04/05.
Kvällen innan, precis innan nyårsfirandet hade jag pratat med min mor vi bestämde att vi skulle höras av morgonen därpå, bestämma hur vi skulle göra då jag landade i Sverige igen, då jag skulle flyga hem dagen efter. Mycket riktigt så ringer det på deras hemtelefon på morgonen och jag ligger och väntar på att L's mor ska komma in med telefonen.. men hon gör det aldrig. Utan hon pratar i evigheter.. jag hör inte vad hon säger men jag hör att hon låter allvarlig. Jag tänker inte mer på det utan L och jag beger oss till en ishall och åker skridskor, på vägen dit i bilen ser jag att internet modemet ligger i framsätet på deras bil. Jag och L frågar hennes far varför modemet ligger i bilen han säger att dem hade spillt kaffe på de på morgonen så det var trasigt och han skulle åka iväg och laga det senare. Vi tänkte inte mer på det heller utan vi åker skridskor i många timmar och efter det sätter vi oss på en mysig kina resturang och pratar om hur tråkigt det kommer kännas för mig att ännu en gång lämna henne, hon har trots allt varit min absolut bästa vän sen jag var 13 år.
Vi åker hem till henne och modemet ligger fortfarande kvar i bilen, jag noterade bara men tänkte inte mer på det. Då ringer det på hem telefonen igen och L's mor svarar igen, det är min far det hör jag på henne. Nu börjar jag lägga märket till att hon låter så allvarlig och jag minns att hon säger något i stil med "Yeah, whatever you want to do is fine. We're here" tillslut så ger hon mig luren och min far säger att "Vänta ett tag, mamma får ska prata med dig lite.." jag förstår ingenting. Resten är en som myrornas krig i huvudet på mig, jag minns bara att mamma säger att "Caroline, sätt dig ner. Jag vill att du sitter ner jag berättar detta för dig, har du L vid dig?" jag förstår fortfarande ingenting och mitt hjärta bultar i 360. Jag får panik och vill tillslut inte veta vad hon har att säga jag minns att jag skriker "Mamma sluta! Sluta! Jag vill inte veta, mamma sluta!" hon fortsätter och säger att hon måste berätta och då brister allt jag skriker "Mamma du skrämmer mig, VEM är det som har dött?!?!" jag vet inte varför, men jag kände det på mig.. det var någonting som inte stämde. Och hon säger de orden, de orden jag aldrig i mina drömmar väntade mig att höra, orden som aldrig kommer att lämna min näthinna: Adde är död.
Och jag känner hur hela min värld rasar samman. Allting efter det är så himla rörigt och jag minns knappt hur jag kom hem därifrån.. jag ska försöka sammanfatta det så gott det går..
Alla tankar på flyget hem, allting vi hade bestämt.. för bara några timmar sen pratade vi i telefon, vi bestämde att han skulle möta mig på Arlanda, men ingenting stämde. Jag kunde inte tro det. Han var visst hemma, han skulle ju möta mig på Arlanda. Vi hade bestämt det, jag visste det. Men det gjorde han aldrig.. på Arlanda möts jag av panikslagna människor nyss hemkomna från Thailand och så jag. Mamma hämtar upp mig och jag bara stirrar, jag stirrar på allting runt omkring mig folk springer i panik för att möta sina anhöriga, dem kramas och dem gråter. Jag hämtar min väska och vill inget annat än att åka hem till Andreas. Jag kände att jag måste få se för mig själv, jag måste få se att han inte är där! Jag måste få se med egna ögon. Jag måste få förstå, varför han inte mötte mig där som vi hade bestämt? Varför gjorde han inte? Varför kunde han inte få göra de? Innan jag hoppar inte i bilen tar Arlanda personalen mig till ett "kris center" dem hade anordnat just för Asien Katastrofen, men jag ville inte vara där. Vad skulle jag göra där? Jag minns att dem frågar om jag är hungrig, hungrig tänkte jag?! Hungrig?! Jag kände mig näst intill illamående, dem gav mig ett äpple och något att dricka. Jag rörde de inte. Dem börjar prata, jag hör inte, jag ser inte, jag vill inte. Jag finns inte, jag är inte här. Jag ville bara därifrån, bort ifrån denna mardröm. Jag minns inte hur vi kommer till bilen, jag minns hur vi går, men det känns inte som att det är jag som går. Detta är inte mitt liv? Jag går, men jag ser ingenting, jag känner bara hur mitt hjärta bultar, men för vilken anledning? Vad gör jag här. Hur som helst, så börjar vi åka. Vi kommer fram och i dörren möts jag av hans syster, hon är helt död i blicken, hennes ögon är svullna av gråt och hon kramar om mig.. vi går in i vardagsrummet. Det står en present på bordet.. Adde hade köpt en julklapp till mig. Och där står jag, med famnen full av julklappar till honom.. hans syster tar tag i presenten, hon ger den till mig och säger "Han ville att du skulle ha den här.." på bordet där presenten låg stod det en ram med ett kort på Andreas, precis framför kortet så brann det ett stearin ljus.. jag tittade på kortet och luften flög ur mig. Det var då jag förstod, att han är borta. Och han kommer inte tillbaka.
Tiden efter det, kommer jag knappt ihåg ordentligt. Jag kommer ihåg bitvis, jag minns begravningen.. jag minns alla tårar. Adde, det var inte ett torrt öga på din begravning. Jag minns bårhuset. Du var alldeles kall och jag ville bara värma dig. Jag ville lägga mig brevid dig och hålla om dig. Jag tänker inte gå in på detaljer, kan bli för känsligt. Jag minns bara hur fel det kändes, att han låg där alldeles kall och stilla. Att det inte fanns någonting jag kunde göra, ingenting jag kunde säga.. hur många tårar som än föll från mina kinder, hur hårt jag än kramade hans hand. Jag vet inte om jag väntade mig en reaktion.. kanske.. jag tog fram brevet jag skrivit och la det i handen på honom tillsammans med en ros..
Andreas lärde mig mycket, han är en utav dem mest omtänksamma och genom goa människor jag träffat. Nu vet jag, hur otroligt ont det gör.. ända in själen.. hur förbannat jävla ont det kan göra, när en ängel lämnar jorden.
Nu är det skrivet, och jag hoppas det gick att läsa. Jag skriver inte detta för att såra och jag skriver det inte heller för att uppröra jag skriver för att Andreas varit en stor del av mitt liv och jag vill hedra honom. Jag skriver för att jag aldrig kommer glömma honom och för att han är värd att minnas.
Artikeln från Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article341407.ab
Andreas hemsida, av Alexandra
http://addeshimmel.se/
Och till Nicklas, jag hoppas du förstår nu varför jag är så rädd om dig och varför jag kanske även fast det är jobbigt bryr mig så fruktansvärt mycket om dig. Jag älskar dig, så innerligt! Du är värdefull, tro på det.
Nicklas, Denize och jag..
herregud det gick inte att hålla tårarna tillbaka.
Jag kommer ihåg när jag läse det där i tidningen och tänkte: Fan va dom har förstört. En jävla raket på kvällen många tycker e bästa på året. Tänk om han hade tjej, tänk på hans familj. Nu är dom lämnade ensam. Jag blev så arg. Nu när jag hittade din blogg genom Denize. Du e stark tjejen, och du älskar Nicklas det märks och att du vill minnas Andreas förstår man! hare bra!
Tack, dina ord värmer och jag uppskattar att du tar dig tid o kommenterar..! Kram på dig!
Jättefint inlägg ! Det gick inte att hålla tårarna tillbaka som Carro skriver i förra kommentaren. Lev på minnerna, dom är värdefulla.
När jag läste det du hade skrivit på hans hemsida kunde jag inte hålla mig för gråt längre, så himla fint. kunde knappt läsa.. du är verkligen stark som har klarat av något sådant och kunnat gått vidare, även om han alltid kommer finnas i dina tankar :)
Fy va hemskt. Jag började själv gråta när jag läste det. Du är enormt stark som har lyckats gå vidare med livet. Det är inget fel med att minnas.
Det är verkligen jätte kul att det ramlar in kommentarer speciellt efter ett så personligt inlägg!
Tårarna bara sprutar! Jag förstår verkligen inte hur du har lyckats ta dej igenom en sådan sorg. Du måste vara en riktigt stark tjej! Jag beundras dej verkligen!!!! All lycka önskar jag dej i framtiden ialla fall!
Du är en riktigt stark person, du klarar av allt bara du vill :)
Jätte fint inlägg Gumman,
Gud vad hemskt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna :( Kan inte riktigt uttrycka mina känslor i ord, men du är väldigt stark som har tagit/tar dig igenom en sån här sak.
Hoppas det är ok att jag länkade dig..
Som jag skrev förut, det värmer verkligen! Tack så mycket för alla fina kommentarer.. men the truth is, man klarar av mer än vad man tror.. fast det trodde jag absolut inte på då. Det kan man nog inte göra..
Emelie: Absolut!
vad fint skrivet.. Har läst både i tidningen o på hemsidan. verkligen sorgligt. Får mig att komma ihåg att man inte kan ta livet förgivet. Ibland är men surig o grinig o bråkar med de som står en väldigt nära. för att man är säker på att de kommer bli bra. detta får mig att fatta hur onödigt det är att bråka. Man vet inte hur länge men lever eller de som står en nära.. TACK! TACK för att du delade med dig! många kramar!
Jag har pratat med dig väldigt länge nu. vet inte riktigt hur många år det kan vara. Men jag kom ihåg när du berättade om Andreas. Hur förstörd och hur ledsen du var, jag minns det som igår. Du är verkligen stark! Jag beundrar dig för det.
Åh herregud! Jag har precis läs igenom och kollat alla bilder och filmen på hans hemsida. Och jag har gråtit floder. Jag känner med dig och hans familj även då jag inte kände honom eller känner någon av er. Jag förlorade min pappa för 1,5 år sedan och vet hur det känns när någon bara försvinner och att sen ta avsked till den dödes kropp.
Jag tycker att det är jättebra att du skriver om det. Känns ofta mycket bättre när man skrivit av sig om något hemskt. Du verkar stark och det är skönt att höra att du gått vidare med ditt liv och åter igen hittat kärleken. Ta hand om dig och njut av livet. Du verkar stark! STOR kram på dig! Sandra
Jätte fint inlägg. Man berörs verkligen av det du skriver. inte ett öga tort! stå på dig tjejen! du är stark!
jättefint inlägg, kan inte förstå hur jobbigt du måste haft det :/
Sitter med tårar i ögonen och lider så fruktansvärt med dig, hans familj. Ja alla som drabbades i katastrofen!
Jätte fint skrivet..verkligen!
Blir helt tårögd. Mycket fint skrivet, du är stark!
Kram...
Beklagar! du har berättat detta för mig genom msn, då fattade man inte så mycket men alla dom orden du skrev så började jag nu gråta =/ för att bli lämnad av den man älskar mest är något som ALDRIG borde hända men det händer tyvärr. jag hoppas carro att du mår lite bättre nu, och du ska också veta du är en KÄMPE :)
Jätte fint skrivet!!
Klart du måste få skriva om det utan att folk ska tro annat! Kan aldrig tänka mig hur mycket det tagit på dig det du fick gå igenom. Det är bra at gå vidare men det betyder aldrig att du glömmer, glöm inte det! :) Stå på dig!
Usch vad jobbigt:( Vet hur det känns..
Ha det bra!
gud vilken fint inlägg!
Många tårar rann ner för mina kinder när jag läste inlägget och kollade hemsidan..
Ja älskade Andreas, så saknad!
Hoppas allt är bra med dig Carro! :)
Fick din blogg länkad av en kompis.. frågade vad hon gjorde, hon sa att hon grät och länkade detta inlägg. Jag förstår henne, jag fick också tårar i ögona. Sånt här händer inte en själv, aldrig någonsin! Det är hemskt att du ska ha fått genomgå nått sånt här, hans familj och vänner också. Skänker en tanke i höstmörkret, sköt om dig! Kramar!
Ellinor: Va kul! Jag visste inte att du läste min blogg :) Det är bara bra med mig, hoppas allt är bra med dig? :)
jag tycker det är OTROLIGT OTROOOLIGT
starkt av dig att skriva ett sånt här inlägg och det inspirerar mig att skriva ett om en person som stod mig nära också (som även han avled) ;/.. tack. kramar
Du vet att jag finns här..
Jag älskar dig!
Hej. Halkade in på din blogg på ett bananskal, men måste bara säga att jag imponeras av den styrka som du tycks besitta.
Det sägs att när en ängel lämnar jorden, så föds en ny stjärna. Så blicka uppåt och låt minnena leva.
Mvh,
Lisa.
Första gången härdagen faktiskt! Halkade in här, fattade inte att det var du förens jag såg detta inlägg! :)
Jodå med mig är det bara bra!
Vad gör du nuförtiden?
Fy fan va hemskt..
Jag började nästan gråta :/
Gick även in på hans hemsida där hans mamma och syster har skrivit..
Jätte fint, men usch vad hemskt :(
Lev på minnena!
Underbart vackert textat caroline. Makalöst.
Kommer håg den tiden Carro. Måste bara säga att du så jävla stark, även fast du säkert kände dig helt hjälplös! Jag är så glad över att du gått vidare och har en underbar pojkvän och snart ska föda en liten underbar son. Kände aldrig Andreas men känner dig. Kommer aldrig glömma det heller.
Du är bäst!
Pussåkram//Frida
